Texter ur boken Mitt Lofoten
(2011, svensk upplaga Heidruns förlag, norsk upplaga Licentia førlag)
Else-Maj Johansson i Lofoten
av Staffan Söderblom
Första gången hon målade ett lofotskt landskap var 1957, en bild från Svolvær, valfångsthamnen, centralorten i Vestfjorden, ungefär halvvägs mellan Narvik och Lofotodden. Det är ett ungdomsverk, av en tjugotvååring, nyss anländ, i sig en fin bild. Och den är intressant som dokumentation av ett första möte med detta nordliga landskap. Målningen visar ett gytter av hus och rorbuer, sammanträngda på typiskt vis, en brokighet av gavlar och tak. Rönnbärsträden invid husen är röda, höstfärgade. Där finns båtar, torkställningar för fisk, ledningsstolpar, allt trängs i bildens branta perspektiv – ett karakteristiskt fiskeläge som de ter sig inte bara längs norska kusten. Men två saker saknas nästan helt på bilden: havet och fjällen, det som mer än något annat konstituerar Lofoten. Vattnet som syns på bilden är ett trångt sund bara, nästan som en kanal, och fjällen som tar vid där samhället upphör är knappt ens antydda. Kanske var det helt enkelt alltför stort, fjällväggen och havsvidden, alltför överväldigande för henne som nyss kommit dit att ge sig i kast med – alltför omänskligt rent av.
Hennes första lofotbild.
Därefter har hon ägnat lång tid åt att studera och måla just detta: havet, fjällen.
Landskapet är orubbligt, och oavlåtligt föränderligt. Havets alla faser från bleke till full storm, det har ingen färg och alla färger – tidvattnet ritar oavlåtligt om konturerna av klippor och skär, strandlinjer. Också ljuset över havet och fjällen skiftar, minut för minut – med vädrets växlingar och årstidernas. Allt skiftar, inte sällan dramatiskt, medan folk lever sina liv i det. Men under dessa rastlösa förvandlingar finns en ofantlig stillhet, en geologisk stillhet, efter de våldsamma rörelser i jordskorpan som en gång bröt upp det som nu kallas Lofotväggen. Det är den stillheten hon målar och har målat, dess avläsbara uttryck i väder, ljus, atmosfärer. Och det finns något nästan paradoxalt i hennes sätt att måla den: med ett slags otålighet. Betraktade på nära håll är hennes bildytor oroliga. Den torkade oljefärgen har överallt spår av häftiga rörelser, penselstråken är på väg åt alla håll. Naturligtvis har det med bildernas faktiska tillkomst att göra, det har handlat om att få måleriskt grepp om en syn, att rekonstruera den hastigt passerande synen, ögon- blicket av ljus, det atmosfäriska läget – det skapande ögonblickets sanning. Men de våldsamma rörelserna i den stillnade färgen förefaller att också ha något med själva geologin att göra: krafterna som har format landskapet självt och som går igen i penselns rörelser, vallarna av färg, den framskrapade duken, ett stort minne. Det pågår ett slags sammansmältning i hennes bilder, av landskapets sätt att formulera sig och människans, en vacker åtbörd av tillhörighet, en erfarenhet av landskapets villkor, som i en strof av Tomas Tranströmer:
Marken är sträv, ingen spegel. Bara de grövsta andarna
kan spegla sig där: Månen och Istiden.
Månen och istiden – havet och fjällen, de grövsta andarnas spår i landskapet. Och människan som betraktar dem.
Utsikten från hennes hus i Sørvågen, nära vägs ände i Lofotens kedja av öar – är karakteristisk: den trånga hamnen, fiskebåtarna, landsvägen och klungorna av hus på andra sidan viken, och där bortom: fjället. Folk har trängt ihop sig, husen står vända mot varandra, man lever tätt inpå varandras liv. Utsikten är vänd mot samma slags brokiga gytter av mänsklig tillvaro som hon målade för mer än ett halvsekel sedan, på den första bilden. Men också de avsides husen finns i landskapet, de enstöriga – och det är helst till dem hon vänder sig i sitt måleri: ensliga hus som avtecknar sig mot de oerhörda perspektiven av sten och vatten. Naturligtvis finns en realism i detta, en trohet mot det verkliga – de ensamma husen finns ju på sina ställen, uppträngda mot någon fjällbrant, eller djupt inne i någon fjord, de är sedda. Men de ensamma husen i hennes måleri markerar att landskapet också är ett inre landskap, ett existentiellt tillstånd av utsatthet och integritet. Bilderna har ingenting av självömkan, de är inte tragiska. Snarare är de bärare av ett slags saklig lycka, uppkommen ur en fundamental tillhörighet. Och de äger gärna rum i ett tvetydigt ljus, det dygnslånga sommarljuset, där dagen kan vara en djup vibration av sol, och natten aldrig mörker, bara skymning som övergår i gryning. Som i ett slags mycket nordlig variant av det existentiella ljuset hos Salvatore Quasimodo:
Var och en står ensam på jordens hjärta genomborrad av en solstråle –
och plötsligt är det afton.
Ljuset i hennes bilder, hennes bild av landskapet, är både meditativt och extatiskt. Midsommareldarna brinner röda i dunklet. Folk dansar och dricker i lust och vånda, hedniska backanaler i ett himmelsljus otjänligt för sömn. De kan vara betraktade lite på avstånd, som av någon som just anländer, eller just är på väg att gå därifrån. Gestalterna liknar människor, de är människor, men samtidigt upplyfta i det mytiska, kroppar utan annan konfession än de skarpt doftande örterna på marken, eller fåglarna som aldrig vilar i detta ljus – deras rop stinger ohörbara genom dunklet. Landskapet där dessa gestalter rör sig är påtagligt nog, kullarna med frodig grönska, de sanka dälderna – men ljuset gör allting lite ovisst, ingen kan vara säker på detta synliga, nästan som hos Jalal al-din Rumi.
Bortom gudlöshet och religion
finns en ängsmark där vi möts.
Själarna beträder grönskan och upplever att varken gudlöshet eller religion finns - ja, att inte ens något verkligt där finns.
Besöker man Moskenesøya, den yttersta av öarna i lofotkedjan, ser man överallt omkring sig motiven som hon målat – exakt eller ungefärligt: landskapet i dess oräkneliga uppenbarelser. Det är hennes landskap. Hon vet mycket om det, hon har erfarit det inpå rena rama existensen – storslagenheten och ödsligheten, och den paradoxala intimiteten. Man har motiven omkring sig, och likväl inte helt. Det finns något i Else-Maj Johanssons lofotska bilder som man aldrig finner någon annanstans än i bilderna själva. Vad detta är, och hur det ska beskrivas, är inte enkelt att fixera. Men det har med den enskilda människans inre landskap att göra, det som andra inte äger tillträde till – annat än, möjligen, i konsten.
____________________
Else-Maj Johanssons landskap
av Lars Nygren
Finns landskap?
Frågan kan tyckas paradoxal eller bara dum. Det är klart att det finns landskap.
Men betrakta ordet! ”Land” finns i betydelsen jord, sten, vatten, luft, växter: materia, något materiellt. Men vad är det avslutande ”–skap” i sammanhanget? En avgränsning, ett slags ram?
Jag levde i tio år med Else-Maj Johansson. Efter några år i Paris hamnade vi i Kårsta Kyrkby i Roslagens inland norr om Stockholm. Vi bodde i den nedlagda skolan mellan en medeltida stenkyrka och den faluröda klockstapeln uppe på kullen. Det var en tid då man just kunde ”hamna” i nedlagda skolor och andra stora hus på landet. Gröna vågens tid. Den turbulenta epoken kring 1968 och några år framåt. Också för oss privat blev den tiden omtumlande; vi fick en dotter som dog vid späd ålder.
En av våra grannar hette Bonn-Sven. Det fanns inget nedsättande i namnet. Han bara hette så. Alla sa så. Hans syster Thyra bodde i den gamla lärarinnebostaden i vårt skolhus. Brodern Ägg-Bertil i en gård uppe vid klockstapeln. Bonn-Svenn var en enkel man, som man säger. Konst brydde han sig inte om. Tvärt om. Vad skulle sånt vara bra till!
Men han berättade en gång att det hände när han var nere vid handelsboden att han blev sittande i bilen. I backspegeln såg han dalen och kyrkbyn där uppe. Det hade överraskat honom första gången. Men nu visste han. Det kunde upprepas. Det han såg inramat i backspegeln upplevde han som vackert, som ett vackert landskap. Något han satt och betraktade, försjönk i en stund. Landskapet som föreställning.
Han hade levt i hela sitt liv i det där landskapet utan att ha sett det på det viset. Men i backspegelns inramning och perspektivförskjutning såg han det så.
Det var där, i Kårsta, Else-Maj började göra bilder av landskap. Landskapsporträtt. Åkrar, svartbrun jord under tunga himlar ur ett lågt perspektiv, ibland revor av snö, röda strimmor vid horisonten.
Länge bedrev hon ett slags växelbruk. Vintrarna arbetade hon i Kårsta, somrarna i Lofoten där hon hade hus. Ursprungligen ett primitivt hus, fasttjudrat i berget med stålwire för att klara höststormarna. Huset renoverades, byggdes om, byggdes till. Till slut bosatte hon sig där på heltid. Sedan 1986 är Sørvågen vid Lofotodden hennes fasta adress. Hon lät bygga en ateljé. Det originella ateljéhuset, ritat av arkitekten Knut Gjernes, är både ett landmärke på andra sidan viken och under den mörka årstiden en ledfyr dit åtskilliga av kommunens invånare har sökt sig för att delta i hennes kurser i måleri. Ateljén är en institution i bygden och hennes verksamhet har också officiellt uppmärksammats från Moskenes kommuns sida. 2004 tilldelades hon ett kulturpris. I prismotiveringen framhävs den inspiration hennes egna bilder inneburit, hennes betydelse för barn och unga som hon inspirerat på kulturskolan; och hennes målarkurser med avslutande utställning som varit ”sosiale møtesteder i høstmørket, viktig for oss som bor her. Det er vel derfor knapt noen kom- mune i landet hvor så stor prosentandel av befolkningen har gått på malerkurs, - hun har framelsket en glede til maling hos folk flest, som vi tror er ganske unik for Moskenes.”
När jag lärde känna Else-Maj 1965 i Paris målade hon abstrakta och nonfigurativa tavlor; starka färger, rött, blått, gult, grönt, spontant och brett och snabbt utpenslat – expressivt! ”Färgbuller” skrev en kritiker och menade det berömmande. För det var ett slags färgakustiska målningar. Vibrerande klangfärger. Jag äger en sådan målning, ett ”inifrånporträtt” av jazzmusikern Charles Mingus. Annars var det nog särskilt Billie Holiday och Lester Young man ständigt hörde i Else-Majs ateljé med den trivsamt inpyrda lukten av ter- pentin och gaulois! En liten gråstrimmig katt som också tyckte om jazz strök omkring bland de uppspända dukarna.
De där åren i Paris var för Else-Maj en tid av konstnärligt sökande. Det nonfigurativa var ett sätt att försöka finna en annan startpunkt, att låta färgen bestämma, att låta färgen själv bli formande, utan krav på att bilden skulle föreställa något. Motiv betyder ju inte bara något som avbildas, det bilden föreställer. Motiv betyder också ”det som sätter i rörelse”. Ur ett rött utspel med penseln på den vita duken följer kan- ske något blått och formerna uppstår under processen. Så var fallet med bilden av Mingus. Det var i själva verket först när bilden var färdig som vi såg att man kunde se den som ett slags inifrånporträtt av Mingus och hans musik. En efterrationalisering.
Men Else-Maj sökte också motiv i den vanliga meningen av något målningen föreställer. Hon inspirerades av målare som Ensor och Soutine, av Goya och hans etsningar. Det blev bilder av en ensam trasdocka, stilleben med djurkranium, närstudier av benflisor, hängande djurkroppar, porträtt av mogna och multnande svampar – ett slags vanitasbilder; och inte minst människor i burleska situationer, backanaler där kvinnor och män befann sig i virvlande festyra till synes utanför våra vanligare tyngdlagar. Hon g jorde en livsglad erotisk mapp där folk idkade älskog i gungor och karuseller. De litografierna ingick i paret Kronhausens banbrytande utställning Erotic Art när den 1969 visades i Stockholm på Liljevalchs och i Lunds Konsthall.
Jag kan inte minnas att hon en enda gång målade något stadsmotiv, något stadslandskap, till exempel någon Pariserbild från platsen där hon faktiskt befann sig.
Det var intensivt att vara i Paris, som var litet på den tiden (!) Inte en skyskrapa. Småstäder i koncentriska cirklar, arrondissementen, och de egna små reviren. La Palette, La Coupole, Selecte och vad caféerna hette och säkert fortfarande heter. Radarparet Jean-Paul Sartre och Simone de Beauvoir g jorde paradoxalt nog inte bara världen större utan också mindre eftersom de ständigt förekom i alla sammanhang med världen. För Else-Maj blev de Beauvoirs numera klassiska Det andra könet en engagerande läsning med konsekvens- er. Jag gav mig småningom till att översätta två böcker av Sartre.
Det var många konstnärer från Sydamerika i Else-Majs kretsar. Men framför allt danskar och med den legendariske Peter Bramsens litografiateljé som kosmopolitiskt centrum. Hans vän och mentor Asger Jorn var en vital Alkibiadesgestalt. På en gång äldst och yngst. Och mest känd. På en fest hos Bramsens i Villiers-le-Bel spelade han fiol och jag ackompanjerade honom på en ukulele som saknade en sträng. Det var på morgonen efter festen. Alla andra vuxna sov. Barnen kom nedför trappan där vi satt och spelade svenska och danska visor. Gustaf Fröding var en av Jorns favoritförfattare. Och han älskade Alice Tegnérs barnvisor och särskilt En sockerbagare här bor i staden. Den skulle han alltid ha Else-Maj att sjunga. Vilket kunde vara rätt kul till exempel på en intellektuell konstnärsbar som La Palette i Quartier Latin. Hon kallades La fille qui danse toujours, flickan som alltid dansar.
Nostalgi betyder längtan efter ett förflutet. Ofta nog menar man därmed ett falskt och idealiserat för- flutet. Else-Maj lider inte av sådan hemsjuka. Hon tycks alltid befinna sig i början av en process! Blir det trögt så åker hon någonstans ett par månader eller ett halvår, och arbetar och samlar nya intryck: London, Ibiza, Formentera, Kreta, Israel, Ungern, Nya Zeeland, Teneriffa... Man kan – som Else-Maj – stå i ett hyres- rum i sovjettidens Budapest och göra Lofotenbilder! Friluftsmålare har hon aldrig varit. Hennes staffli står alltid i en ateljé, i ett rum. Men ibland måste hon helt enkelt resa bort för att komma hem till sin bildvärld; flytta på sig för att befinna sig i början av en process.
Första gången hon ställde sig i början av en process, och då en verkligt livsavgörande, var när hon som sextonåring – hon är född 1935 – utan några som helst språkkunskaper for till London för att arbeta som piga. Efter folkskolan hade hon arbetat som cyklande telegrambud med utsikt att avancera till telefonist. Men hon for alltså istället på eget bevåg till London. Där kom hon av en slump för första gången i sitt liv i kontakt med människor som var intresserade av något som kallades konst. På kvällarna efter jobbet gick
hon på Chelsea school of Art. Och när hon efter två år kom tillbaka till Sverige sökte hon in på Slöjdförenin- gens skola i Göteborg där hon utbildades sig i fyra år. Sedan dess har hon levt som fri konstnär med en rad utställningar i framför allt Stockholm och Göteborg. Men också i Norge och i Paris där hon 1982 hade en stor utställning på Centre Culturel Suédois där hon visade bilder från Lofoten. Hennes färglitografier med Lofotenmotiv är vitt spridda genom Sveriges olika landsting på sjukhus, skolor, statliga verk och institu- tioner. Hon är representerad på bl.a. Nationalmuseum, Moderna museet i Stockholm och Kungens Samlingar.
Olle Granath, då ledande kritiker i Dagens Nyheter, ringade en gång träffande in tre viktiga motivkretsar i Else-Maj Johanssons senare måleri, det vill säga måleriet efter Paristiden på 60-talet. Nämligen bilder av landskapen Roslagen och Lofoten och de backanaler hon låter äga rum i dem.
”Bilderna utifrån Roslagen anlägger ett väldigt och obefolkat perspektiv på landskapet”, skriver Granath.
Och i hennes målningar från Lofoten ”kommer dimman krypande ut ur själva färgen och äter upp Lofotens ödsliga och storslagna landskap. Måleriet sammanfattar snarare än ger detaljerade beskrivningar.
I himlarna glöder färgen i stora svepande drag medan bergen är kallt blåsvarta, och tätt intill dem hukar sig husen ängsligt inför väntade attacker utifrån Nordatlanten. Det är ett måleri som, utan mänskliga figurer, säger en hel del om människans plats i natur och kosmos.”
Men när så dessa människor drar in på scenen i vissa av målningarna ”gör de inte detta i ödmjuk insikt om sin litenhet eller i känslosam beundran inför sceneriets storslagenhet. Under skratt, stoj och vanvett dyker det istället upp vilda åldringar och lekande människor, som bestämt sig för att göra midsommarnatten vit med hjälp av dans, brännvin och älskog.
De här människorna tar midsommarnatten i besittning på ett sätt som ligger långt borta från den skira känslosamhet som våra nationella konventioner föreskriver i ämnet. Här skildras i stället festen som en nordisk motsvarighet till den klassiska antikens dionysiska orgier. Under dansens och nattens gång suddas de osynliga skiljelinjerna ut mellan människa och natur, och de ́ktoniska ́ krafter som var det dionysiska mysteriets drivkraft tar över och ser till att människa och natur blir ett.
I detta ́mysterium ́ deltar också Else-Maj Johanssons färg. Den virvlar och fräser över bildytan, och nära extasens höjdpunkt får den människogestalterna att smälta samman med den fuktiga grönskan och de bleka morgondimmorna.” (Dagens Nyheter 8/11 1978)
Else-Maj Johansson är född och uppvuxen vid havet som ett av fem barn i en arbetarfamilj i den lilla staden Varberg söder om Göteborg. Det fanns en genuin konstnärlig ådra i familjen. Modern målade gärna blomsterbilder; en av de tre bröderna skulpterade i trä, en hobby; lillasyster Ingela (1944-2004) kom att gå i Else-Majs fotspår och blev själv konstnär, utbildad på Konsthögskolan i Stockholm. Långt om länge hade Else-Maj – då sedan länge en etablerad konstnär – tillsammans med modern och syskonen ett par gemensamma utställningar i Varberg.
I sin hemmiljö i barndomen hörde hon aldrig talas om något sådant som ”Varbergsskolan”, tre målare som bosatte sig i Varberg på 1890-talet och har ett eget kapitel i Sveriges moderna konsthistoria. Richard Berg som var en av konstnärerna, skrev en gång:
”Har naturen en ande? Ja, såframt den människa, som betraktar henne, har någon. Instinktivt förlägger människan ett inre liv, likt sitt eget, bakom de rörliga konturerna av naturens yttre liv. Instinktivt söker stämningsmålaren en belysning, en naturstämning, en nejd, bakom vilka han kan förlägga en ande, vilken äger hans egen själs kval och fröjder, dess ljusa eller mörka drömmar.”
Det föresvävar mig att Else-Maj Johansson idag kunde göra de orden till sina.